©Pernilla |
©Pernilla |
Då man går omkring i den soliga staden Åbo i det tvåspråkiga
landet Finland kan man se att allt inte är som det står i språklagen. Betjäning
på svenska är ovanlig. Låt mig för klarhetens skull beskriva en dag ur mitt liv
i Åbo. Hoppar dock över de delar då jag inte kommer i kontakt med något språk
alls, utan sitter under mitt täcke och kollar på amerikanska teveserier tills
ögonen blir fyrkantiga.
Påväg till skolan
Jag cyklar på trottoaren, för att jag inte vill bli överkörd
av bussar. Detta verkar dock inte en manlig kvinna med grov röst tycka om, för
hon (hen?) viftar febrilt och skriker
-Tääll ei saa
pyöräillä!!
Dagens första kulturmöte avklarat, alltså. Då jag cyklar
vidare hör jag några alkisar råma utanför en oöppnad bar, väntandes på
öppningsdags? Från den röriga massan av ljud lyckas jag urskilja några
finsk-liknande ord.
Då jag kommer till skolan omges jag av många språk, främst
svenska. Men då vi t.o.m. på klassen har två finskatalande personer, blir
språket lite blandat. Vissa är också tvåspråkiga hemifrån. En helt vanlig
mening kunde alltså låta
-Vart ska vi fara å
dåka ida, Edison e no en kiva paikka de
På vägen hem tänker jag att jag borde skaffa ett s-kort,
eftersom jag alltid handlar i Wiklunds. Wiklunds är förresten en av de enda
matbutikerna i Åbo, där jag fått svensk betjäning. Skönt. Tillbaka till ämnet;
jag går in i SOKOS där jag ser en massa finskspråkiga reklamer, endast vissa
(de största) översatta på knagglig svenska. Tar en kölapp och väntar på min
tur. Medmänniskorna som idag, precis som jag, bestämt sig för att släpa sig precis
hit just nu talar troligen alla finska. Aj nej, där står ju en finlandssvensk
familj med randiga seglarkläder och vita leenden. De är de som hörs mest och
högst. Ibland undrar jag nog inte varifrån finnarnas hurriskämt kommer ifrån. Min
tur! Jag frågar på glad svenska
-Hej är det inte här
man skaffar s-kort?
Damen bakom disken svarar
-Yrsäkta, vi inte ny
tala så pra svenska. Hon som det brykar tala inte är här ny. Ymmärrättekö te
suomea?
Jag blir lite irriterad. Fastän jag nog kan finska helt
okej, är mina kunskaper kanske lite vaga då jag skall börja tala om s-kort
och s-banken. Så jag talar envist vidare på svenska, medan kvinnan svarar på
finska. Konstigt nog fungerar det utmärkt. Alla papper finns som tur på
svenska, så jag vet vad jag skriver under.
Senare samma dag
Då jag skall ta tåget hem till Ingå och står för att köpa biljett
från en automat ser jag en sak som stör mig varje gång. Efter att jag en lång
stund letat efter de rätta ställena att trycka på, för att lyckas köpa biljetter
för två tåg, skall jag äntligen betala. Jag trycker in kortet och så dyker
texten -Kort kontroll – upp. Nej, kontrollen tar nog en stund, den är inte så
kort. Men om ni vill visa att ni vill kontrollera kortet, skriv för böveln då
KORTKONTROLL.
I tåget behöver jag inte tala något med
biljettkontrollanten, men han säger bara
-Matkalippuja? Kiitos, hyvää matkaa.
Ingen svenska på InterCity-tåget, inte. Men då jag byter tåg
i Karis, är det, som väntat, en annan femma. På tåget därifrån får jag nog
betjäning på svenska, men jag är ju heller inte längre i Åbo, säkert därför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar